Varför jag odlar vad jag odlar, och vart tar blasten vägen?
En tanke slog mig idag. Det är nog många som inte vet hur det egentligen ser ut när grönsaker blir till. För bara ett år sedan visste jag nog inte själv hur en broccoli blev till, och jag visste garanterat inte att broccolin vi köper i affären bara är en liten del av hela plantan. Sedan jag själv började odla broccoli har jag förstått att själva broccolibuketten bara är en smaskig bonus. Det är lite som vaniljkrämen i wienerbrödet. Den är väldigt mycket godare än resten, men finns inte lika mycket av.
Jag undrar vart all denna nyttiga, ätbara och goda blast tar vägen från odlingen till butiken. Kan det vara så att kunderna inte vill köpa blasten "för det är väl inget man äter?", eller är problemet att försäljarna tror att kunderna inte vill ha det? Det blir som en ond spiral. Kunderna tror inte att blasten är ätbar och köper den därför inte. Samtidigt tror butiken att kunderna inte vill ha blasten, och därför säljer de den inte.
Om jag hade hittat broccoliblast i butiken hade det garanterat köpts och slunkit ned i en gryta eller blivit stuvat. Annars vet jag 3 marsvin här hemma som blivit väldigt glada för den blast som blir över när vi äter det (faktiskt) mindre nyttiga broccoliträdet.
På tal om nyttigt förresten... Gurka är inte så nyttigt ur min synvinkel, men det är ju inte heller onyttigt. Dessutom är det väldigt gott. Vi odlare måste ju odla oss någon sorts godis ändå. Jag odlar mina gurkor, mamma snöar in på hallon av tidigt eller sen och god eller vacker sort och pappa går till ica och köper bananer.
Paprikorna jag satte själv i år har inte kommit så långt ännu. En enda av plantorna har äntligen fått sina första blommor, vilka inte har slagit ut än. Som tur var hittade jag ju en planta på torget och fick en av mamma (som jag skrev om här). Dessa två har fullständigt tagit över i växthuset nu och när jag räknade fick jag det till totalt 29 paprikor. 😃
Den där skylten där det står "gul paprika F1" är kvar från när min egna planta stog där. Den plantan sitter dock i en egen kruka numera och står längs tegelväggen på altanen. Där får den väldigt mycket värme i dessa varma tider, till och med så mycket att bladen skumpnat och gått av. Tegelväggen blir riktigt varm när solen lyser på den.
Och ifall du undrar var jag sitter när jag skriver de här blogginläggen så varierar det väldigt mycket. Ibland ligger jag i gräset bredvid marsvinen som betar (som i det här inlägget), ibland sitter jag i soffan klockan 00.14 när hjärnan sprudlar av skrivglädje, ibland sitter jag på altanen, ibland i min säng och idag sitter jag på trappan.
Det är bra att ha skugga på datorn, men samtidigt vill jag vara lite i solen.