Korvstoppning

Idag fick jag för mig att laga korv till kvällsmat. Dock blev det väldgt många så jag hoppas att någon mer här i huset är sugen på korv för annars blir dessa de sista jag äter... :) 
 
Efter jobbet gick jag och köpte nötbitar, späck, stekfläsk och gristarmar (fjälster). Väl hemma malde jag en färs av nötbitarna (900 g) och späcket (250 g) (stekfläsket (200 g) glömde jag visst i kylskåpet under första satsen). 
 
Jag har för övrigt aldrig gjort korv, men hur svårt kan det vara, tänkte jag..
 
 
Jag kryddade rejält med färsk timjan (typ 1 dl), salt (1 msk) och svartpeppar (1 msk). Sedan körde jag alltihop genom köttkvarnen igen efter att ha blandat grundligt. 
 
 
Därefter trädde jag upp fjälstret på korvhornet. Jag lade hela klumpen med fjälster i en skål med vatten så att de löstes upp (de var täckta med salt). När jag hittat ändtarmen (😁) satte jag den på korvhornet och spolade vatten genom alltihop. Det gjorde att det blev väldigt mycket enklare att trä på. 
 
Till sist satte jag fast korvhornet på maskinen och började mata ut köttfärs. Till att börja med fyllde jag fjälstret för mycket och första provstekningen ledde till en ganska ful och sprucken korv. 
 
Till nästa sats (efter att första biten av fjälstret tagit slut) malde och tillsatte jag det bortglömda stekfläsket. Sedan gjorde jag fler och mindre hårt packade korvar. 
 
 
 
// Hälsningar från en som sitter i solen och skriver samtidigt som hon luktar korv om händerna (jag har tvättat mig) och tittar på sina underbara marsvin i gräset.

Kålmalsangrepp

Jag har fått ohyra på mina kålplantor...
 
 
 
Skämt åsido, för marsvinen är det minsta problemet. Som du ser på bilden här nedan har bladet blivit uppätet av något, och jag tror jag vet vad det är. 
 
 
Det finns tre, för mig, kända ohyror som brukar angripa kål: kålmal, kålfluga och kålfjäril. Det jag tror angripit mina blad är kålmal.
 
Fakta om kålmal
 
Kålmalen lägger bara ägg på korsblommiga växter, såsom kål och raps. Jag har även märkt att vissa plantor blir mer eller minde angripna av malen. Svartkålen blir till exempel mycket mer angripen än flower sprouten, och den enda skillnaden jag kan tänka mig är dess färg. Kanske föredrar kålmalen mörkare plantor?
 
 
 
Ofta rekommenderas täckning med fiberduk för att skydda plantorna mot diverse flygfä. Det tror jag dock kan skapa falska förhoppningar, även om det också skulle vara effektivt. Eftersom fiberduken jag hade över kålen i början på sommaren har blivit för liten så är jag nu tvungen att varje dag titta igenom plantorna efter eventuella ägg och larver. Det blir en hel del vridande och vändande på varje blad, men det är helt klart värt det eftersom de larver som riskerar att kläckas är otroligt glupska. En dag när jag satt där gick grannen förbi. Jag var tvungen att ställa mig upp och berätta om vad jag egentligen håller på med.. De borde ju undra varför jag sitter på huk i kållandet. 😁 Hehe.
 
I södra Sverige hinner två generationer kålmal födas, en i maj-juni och en i augusti-september. Just nu märker jag att det håller på att minska med angrepp, antagligen för att deras första äggläggarperiod håller på att ta slut. Äggläggningen sker i skymmningen eftersom kålmalen inte gillar ljus, därför kan det vara svårt att förstå vem tusan det är som läggar alla dessa ägg?!
 
När äggen kläckts kryper larverna till en början runt i bladet. När de växt till sig kryper de sedan på bladets undersida och vi ser allt större håligheter i bladet. Ibland ser man också den genomskinliga hinna som uppstår då larverna lämnar en del av bladet då de äter. 
 
Som du ser är larverna små, gröna och avlånga, och tycker om svartkål. 
 
När leverna nått puppstadiet, vilket de gör efter 3-4 veckor, gör de inte längre någon skada, men jag kommer ändå plocka bort dessa eftersom de på längre sikt kommer lägga ägg på mina plantor.
 
Kålmalen överlever oftast inte en svensk vinter. Alltså kommer allihop söderifrån, antingen med vinden eller med  kål som fraktas till Sverige. Detta har jag faktiskt märkt av. I sommarstugan, som ligger 6 mil mer norrut än jag bor, var angreppen på kålen betydligt mindre. Jag plockade bort lika många ägg där på 1 vecka som jag gjorde på 1 dag här hemma, ungefär.
 
Vad ska jag då göra med all denna kål?
 
Jo, kåldolmar till exempel. Jag gjorde precis så som man burkar göra vanliga kåldolmar, men istället tog jag svartkål och broccoliblast. 
 
Medan maten var i ugnen fick jag tid att läsa en bra bok och dricka lite te (innan maten?!). 
 
Till kåldolmarna serverade jag vitkålsmos och egenodlad gurka. Jag måste säga att svartkåldolmar är mycket (MYCKET) godare än vitkåldolmar. Svartkålen är mycket tunnare och blir inte lika söt som vitkålen. Dessutom ser den mycket bättre ut. 
 
Jag har förresten märkt att larverna väldigt ofta faller av plantan och blir hängande i en tråd. Först trodde jag att de ofta fastnade i spndelnät, men sedan läste jag att larverna spinner en tråd och släpper sig själva mot marken då de känner sig hotade. Jag är ett hot mot dem och de är ett hot mot mig. 😏 
 
Kål, kål, kål, hej!
 

Gäddan var full med ben

I helgen var vi, som jag skrev tidigare, i sommarstugan. Något jag däremot inte skrev var huruvida vi fick någon fångst eller inte när vi fiskade, så det skrytet kommer nu. 
 
Det var jag och två personer till i båten. Jag nämner inga namn eftersom dessa två kanske inte är fullt så stolta efter denna lilla tripp... :)
 
Tillsammans gav vi oss av längs vassen. Vi hade ett spö var och det dröjde inte länge innan jag fick min första fisk: en abborre, till min förvåning. Faktiskt är det bara andra gången i mitt liv jag får upp en abborre på kast, annars brukar jag bara få gäddor.
 
 
 
Redan här började mina anonyma medtrafikanter att se lite avundsjuka ut. Inte skulle väl lilla jag få vinna matchen så lätt? Den ena av medpassagerarna rodde snabbt och bestämt vidare till ett nytt ställe vid vassen. Vi alla fortsatte kasta medan vinden drev oss längre bort längs vassen. När vi kommit så långt vi kunde, och ingen fått napp, vände vi sakta hemåt. Den tidigare så bestämda roddaren var här lite besviken, och den känslan skulle inte få chansen att klinga av i första taget. En liten stund senare skulle nämligen jag dra upp en "lagom tjock gädda i sina bästa år".
 
Efter denna lilla tripp tog den numera bedrövat besvikna roddaren oss hemåt igen, samtidigt som jag satt med en fot på var fisk för att förhindra några våghalsiga dödsryck ur båten. 
 
Nu tror ni kanske att jag är en såndär fiskare som fiskar bara för att hänga dess huvud på väggen, men då har ni fel. Jag fiskar nämligen för att jag gillar att äta fisk, med andra ord kommer fisken till nytta. Helt ärligt tycker jag det är helt fel att ens fiska om man ändå bara ska slänga i fisken (skadad) i vattnet igen.
 
Aborren ligger numera i frysen här hemma, i väntan på vintern. Abborre innehåller nämligen mycket d-vitamin och min plan är att frysa in en liten smaskig buffert inför vintern med både god och d-vitaminrik fisk. Mums! Gäddan valde jag däremot att tillaga direkt. Eftersom det är många ben i en gädda valde jag dessutom att mixa hela filéerna med ben och allt för att göra biffar. Det smakade ungefär som fiskbullar i dillsås (fast utan sås då) och var således mycket gott med lite potäter och egenodlade morötter till. Här kommer receptet:
 
Gäddbiffar utan dillsås (det här receptet är förresten perfekt att göra efter midsommar när man som vanligt har både dill, gräddfil och potäter till övers.)
Ingredienser i biffarna:
460 g gäddafilé
130 g gräddfil
0,5 tsk svartpeppar
1 tsk salt
20 g färsk dill
1-2 g färsk gräslök
1 g färsk persilja
 
Hur tusan gör jag nu?
Blanda ihop alla ingredienser till biffarna (ja, benen kan sitta kvar i filéerna) i en mixerskål/matberedare. Mixa alltihop ordentligt så att benen krossas och blir som ett pulver av nyttigt kalcium som bara gör gott för kroppen utan att smaka någonting. (Om ni blir rädda här kan jag påminna er om att även sill innehåller ben, och det har ni väl ätit ändå? Kanske inte, men då beror det nog mer på smaken än på benen, väl?). När du har en trevlig gröt av fisk och kryddor gör du små biffar och steker i en fantastiskt bra gammal stekpanna av gjutjärn (tycker jag i alla fall). Stek tills innertemperaturen är minst 52 grader, gärna lite till om du fångat fisken själv, tycker jag i alla fall. Ibland får man offra en perfekt stekt fisk för en säkert stekt fisk. :)
 
 
Om ni ändå vill ha dillsås till biffarna är det bara att hälla på grädde, mer dill och salt och peppar när biffarna är klara, och kanske reda såsen litegrann.
 
Tack för mig! (och man är inte en sämre människa bara för att man inte får napp.. Peter)

Rabarbersylt

Jag måste bara berätta om rabarbersylten jag gjorde häromdagen. 😃 Jag är egentligen ingen syltfantast, men den här var riktigt god, både söt och syrlig.
 
 
Recept Rabarbersylt
500 g rabarber
2 msk vatten
1 tsk vaniljsocker
250 g syltsocker
eventuellt 1-3 tsk gelatinpulver för fastare konsistens
 
Tvätta och skär rabarbern i bitar. Häll bitarna tillsammans med vatten i en kastrull tillsammans med syltsocker och eventuellt gelatinpulver och låt koka i 10 minuter. Stäng av plattan, blanda i vaniljsocker och häll upp sylten på en ren glasbruk. Sylten kommer stelna när den svalnar.
 
Såhär rengjorde jag burken:
Jag lade burken i varmt kokande vatten så att alla sidor blev täckta. Sedan tvättade jag mig och ställde burken (tom på vatten) upp i vattnet. Jag använde en grytlapp, men den fick bara nudda utsidan för att inte smutsa ned burken. Därefter hälle jag på sylten och stängde locket. 
 
Eftersom jag läser fysik nu och har prov på hela fysikboken idag så ligger ordet tryck mig nära. Det säger mig att varm sylt tar mer plats än kall sylt. När burken kallnar kommer det därför bli ett undertryck i burken vilket gör att den blir trög att öppna första gången, men det är ju också ett tecken på att den fortfarande är ren (och håller längre). Så fort man öppnar den släpper man in bakterier. 🤧