Carpe diem, eller vad man brukar säga

Det finns saker som är otroligt lätta att förstå, men svåra att faktiskt komma ihåg att göra; att ta vara på tiden, till exempel. Inte alltför sällan tänker jag på hur min framtid kommer se ut. Hur kommer jag bo? Vad kommer jag att bli? Till och med detaljfrågor, som hur jag kommer inreda mitt kök, dyker upp. 
 
Det jag tyvärr, tyvärr tänker desto mindre på är hur jag faktiskt har det nu. Som tur är har mina marsvin fått mig att inse att livet inte går ut på att sträva framåt, utan att leva i nuet och bara njuta.
 
Jag har totalt haft 7 marsvin som stått mig riktigt nära. Kvar idag har jag 3 marsvin, varav en nu visar tecken på ålderdom. Marsvinen är inte allt jag har, men jag vet att jag är det enda de har. Dessutom lever de bara i en liten del av mitt relativt långa liv. För mig är det därför självklart att att ge dem det bästa livet de kan tänka sig. 
 
Jag måste sorgset erkänna att jag redan glömt av fragment av mina tidigare marsvins personligheter. Även om jag minns hur Molly visslade glatt de sista veckorna, så minns jag inte vilken hennes favoritgodis är. Och även om jag minns hur Millan gnisslade nöjt när hon satt i mitt knä, så minns jag knappt om det var hon eller Minna som var högst i rang. Blotta tanken på att jag en dag kommer ha glömt det som jag minns nu gör mig både ledsen och besviken. Hur kan man ha hjärta att glömma någon man älskar?
 
Efter alla dessa år av gos och prat med mina älsklingar har jag nu dragit en slutsats. Det går inte att tillbringa för mycket tid med någon man älskar. Jag är smärtsamt medveten om att mina 3 marsvin, trots sina pigga ögon och matglada pip, en dag kommer försvinna från mig. Fram tills dess kommer jag tillbringa så mycket tid jag kan med dem, och mysa, leka och skapa värdefulla minnen tillsammans med dem. 
 
När jag är gammal vill jag minnas hur det var den dagen då jag låg på en filt bredvid marsvinen, där de satt i masvinsburen och tuggade i sig gräs. Jag vill minnas att Alice glatt skuttade fram till mig när jag hälsade på henne, att Mysan låg och sov så sött i den lilla fleecekorgen jag sytt och att Mumsan sprang omkring i glada skutt. 
 
Det är svårt för mig att föreställa mig själv som 80 år, om jag ens lever så länge. Men oavsett om jag sitter en dag och minns det eller ej, så vet jag åtminstone nu att den tid jag haft hittils har jag spenderat på bästa sätt.