Kålfjärilsattack!

Hittills i år har jag inte sett alt många ägg från kålfjärilar. Å andra sidan kryllar det av fjärilar som är mycket nyfikna på mina plantor. Hemma har jag bara mosat 4 kolonier med kålfjärilsägg totalt och inte en enda larv har jag sett.
 
Sommarstugans kålplantor är dock svårare att hålla rena eftersom jag inte är där varje dag. När jag senast var där hade därför ett stort antal ägg kläckts och det kryllade av små larver. Dessa är verkligen mycket vidrigare och glupskare än kålmalslarverna. Nästa år kommer jag garanterat täcka över plantorna mycket nogrannare än i år, speciellt i sommarstugan där jag inte kan sitta 1 timme varje kväll och vända blad.
🤢
 
På återseende! // Julia

Korvstoppning

Idag fick jag för mig att laga korv till kvällsmat. Dock blev det väldgt många så jag hoppas att någon mer här i huset är sugen på korv för annars blir dessa de sista jag äter... :) 
 
Efter jobbet gick jag och köpte nötbitar, späck, stekfläsk och gristarmar (fjälster). Väl hemma malde jag en färs av nötbitarna (900 g) och späcket (250 g) (stekfläsket (200 g) glömde jag visst i kylskåpet under första satsen). 
 
Jag har för övrigt aldrig gjort korv, men hur svårt kan det vara, tänkte jag..
 
 
Jag kryddade rejält med färsk timjan (typ 1 dl), salt (1 msk) och svartpeppar (1 msk). Sedan körde jag alltihop genom köttkvarnen igen efter att ha blandat grundligt. 
 
 
Därefter trädde jag upp fjälstret på korvhornet. Jag lade hela klumpen med fjälster i en skål med vatten så att de löstes upp (de var täckta med salt). När jag hittat ändtarmen (😁) satte jag den på korvhornet och spolade vatten genom alltihop. Det gjorde att det blev väldigt mycket enklare att trä på. 
 
Till sist satte jag fast korvhornet på maskinen och började mata ut köttfärs. Till att börja med fyllde jag fjälstret för mycket och första provstekningen ledde till en ganska ful och sprucken korv. 
 
Till nästa sats (efter att första biten av fjälstret tagit slut) malde och tillsatte jag det bortglömda stekfläsket. Sedan gjorde jag fler och mindre hårt packade korvar. 
 
 
 
// Hälsningar från en som sitter i solen och skriver samtidigt som hon luktar korv om händerna (jag har tvättat mig) och tittar på sina underbara marsvin i gräset.

Varför jag odlar vad jag odlar, och vart tar blasten vägen?

En tanke slog mig idag. Det är nog många som inte vet hur det egentligen ser ut när grönsaker blir till. För bara ett år sedan visste jag nog inte själv hur en broccoli blev till, och jag visste garanterat inte att broccolin vi köper i affären bara är en liten del av hela plantan. Sedan jag själv började odla broccoli har jag förstått att själva broccolibuketten bara är en smaskig bonus. Det är lite som vaniljkrämen i wienerbrödet. Den är väldigt mycket godare än resten, men finns inte lika mycket av. 
 
 
Jag undrar vart all denna nyttiga, ätbara och goda blast tar vägen från odlingen till butiken. Kan det vara så att kunderna inte vill köpa blasten "för det är väl inget man äter?", eller är problemet att försäljarna tror att kunderna inte vill ha det? Det blir som en ond spiral. Kunderna tror inte att blasten är ätbar och köper den därför inte. Samtidigt tror butiken att kunderna inte vill ha blasten, och därför säljer de den inte. 
 
Om jag hade hittat broccoliblast i butiken hade det garanterat köpts och slunkit ned i en gryta eller blivit stuvat. Annars vet jag 3 marsvin här hemma som blivit väldigt glada för den blast som blir över när vi äter det (faktiskt) mindre nyttiga broccoliträdet. 
 
På tal om nyttigt förresten... Gurka är inte så nyttigt ur min synvinkel, men det är ju inte heller onyttigt. Dessutom är det väldigt gott. Vi odlare måste ju odla oss någon sorts godis ändå. Jag odlar mina gurkor, mamma snöar in på hallon av tidigt eller sen och god eller vacker sort och pappa går till ica och köper bananer.
 
 
Paprikorna jag satte själv i år har inte kommit så långt ännu. En enda av plantorna har äntligen fått sina första blommor, vilka inte har slagit ut än. Som tur var hittade jag ju en planta på torget  och fick en av mamma (som jag skrev om här). Dessa två har fullständigt tagit över i växthuset nu och när jag räknade fick jag det till totalt 29 paprikor. 😃
Den där skylten där det står "gul paprika F1" är kvar från när min egna planta stog där. Den plantan sitter dock i en egen kruka numera och står längs tegelväggen på altanen. Där får den väldigt mycket värme i dessa varma tider, till och med så mycket att bladen skumpnat och gått av. Tegelväggen blir riktigt varm när solen lyser på den. 
 
Och ifall du undrar var jag sitter när jag skriver de här blogginläggen så varierar det väldigt mycket. Ibland ligger jag i gräset bredvid marsvinen som betar (som i det här inlägget), ibland sitter jag i soffan klockan 00.14 när hjärnan sprudlar av skrivglädje, ibland sitter jag på altanen, ibland i min säng och idag sitter jag på trappan.
 
Det är bra att ha skugga på datorn, men samtidigt vill jag vara lite i solen.

Carpe diem, eller vad man brukar säga

Det finns saker som är otroligt lätta att förstå, men svåra att faktiskt komma ihåg att göra; att ta vara på tiden, till exempel. Inte alltför sällan tänker jag på hur min framtid kommer se ut. Hur kommer jag bo? Vad kommer jag att bli? Till och med detaljfrågor, som hur jag kommer inreda mitt kök, dyker upp. 
 
Det jag tyvärr, tyvärr tänker desto mindre på är hur jag faktiskt har det nu. Som tur är har mina marsvin fått mig att inse att livet inte går ut på att sträva framåt, utan att leva i nuet och bara njuta.
 
Jag har totalt haft 7 marsvin som stått mig riktigt nära. Kvar idag har jag 3 marsvin, varav en nu visar tecken på ålderdom. Marsvinen är inte allt jag har, men jag vet att jag är det enda de har. Dessutom lever de bara i en liten del av mitt relativt långa liv. För mig är det därför självklart att att ge dem det bästa livet de kan tänka sig. 
 
Jag måste sorgset erkänna att jag redan glömt av fragment av mina tidigare marsvins personligheter. Även om jag minns hur Molly visslade glatt de sista veckorna, så minns jag inte vilken hennes favoritgodis är. Och även om jag minns hur Millan gnisslade nöjt när hon satt i mitt knä, så minns jag knappt om det var hon eller Minna som var högst i rang. Blotta tanken på att jag en dag kommer ha glömt det som jag minns nu gör mig både ledsen och besviken. Hur kan man ha hjärta att glömma någon man älskar?
 
Efter alla dessa år av gos och prat med mina älsklingar har jag nu dragit en slutsats. Det går inte att tillbringa för mycket tid med någon man älskar. Jag är smärtsamt medveten om att mina 3 marsvin, trots sina pigga ögon och matglada pip, en dag kommer försvinna från mig. Fram tills dess kommer jag tillbringa så mycket tid jag kan med dem, och mysa, leka och skapa värdefulla minnen tillsammans med dem. 
 
När jag är gammal vill jag minnas hur det var den dagen då jag låg på en filt bredvid marsvinen, där de satt i masvinsburen och tuggade i sig gräs. Jag vill minnas att Alice glatt skuttade fram till mig när jag hälsade på henne, att Mysan låg och sov så sött i den lilla fleecekorgen jag sytt och att Mumsan sprang omkring i glada skutt. 
 
Det är svårt för mig att föreställa mig själv som 80 år, om jag ens lever så länge. Men oavsett om jag sitter en dag och minns det eller ej, så vet jag åtminstone nu att den tid jag haft hittils har jag spenderat på bästa sätt. 
 
 

Kålmalsangrepp

Jag har fått ohyra på mina kålplantor...
 
 
 
Skämt åsido, för marsvinen är det minsta problemet. Som du ser på bilden här nedan har bladet blivit uppätet av något, och jag tror jag vet vad det är. 
 
 
Det finns tre, för mig, kända ohyror som brukar angripa kål: kålmal, kålfluga och kålfjäril. Det jag tror angripit mina blad är kålmal.
 
Fakta om kålmal
 
Kålmalen lägger bara ägg på korsblommiga växter, såsom kål och raps. Jag har även märkt att vissa plantor blir mer eller minde angripna av malen. Svartkålen blir till exempel mycket mer angripen än flower sprouten, och den enda skillnaden jag kan tänka mig är dess färg. Kanske föredrar kålmalen mörkare plantor?
 
 
 
Ofta rekommenderas täckning med fiberduk för att skydda plantorna mot diverse flygfä. Det tror jag dock kan skapa falska förhoppningar, även om det också skulle vara effektivt. Eftersom fiberduken jag hade över kålen i början på sommaren har blivit för liten så är jag nu tvungen att varje dag titta igenom plantorna efter eventuella ägg och larver. Det blir en hel del vridande och vändande på varje blad, men det är helt klart värt det eftersom de larver som riskerar att kläckas är otroligt glupska. En dag när jag satt där gick grannen förbi. Jag var tvungen att ställa mig upp och berätta om vad jag egentligen håller på med.. De borde ju undra varför jag sitter på huk i kållandet. 😁 Hehe.
 
I södra Sverige hinner två generationer kålmal födas, en i maj-juni och en i augusti-september. Just nu märker jag att det håller på att minska med angrepp, antagligen för att deras första äggläggarperiod håller på att ta slut. Äggläggningen sker i skymmningen eftersom kålmalen inte gillar ljus, därför kan det vara svårt att förstå vem tusan det är som läggar alla dessa ägg?!
 
När äggen kläckts kryper larverna till en början runt i bladet. När de växt till sig kryper de sedan på bladets undersida och vi ser allt större håligheter i bladet. Ibland ser man också den genomskinliga hinna som uppstår då larverna lämnar en del av bladet då de äter. 
 
Som du ser är larverna små, gröna och avlånga, och tycker om svartkål. 
 
När leverna nått puppstadiet, vilket de gör efter 3-4 veckor, gör de inte längre någon skada, men jag kommer ändå plocka bort dessa eftersom de på längre sikt kommer lägga ägg på mina plantor.
 
Kålmalen överlever oftast inte en svensk vinter. Alltså kommer allihop söderifrån, antingen med vinden eller med  kål som fraktas till Sverige. Detta har jag faktiskt märkt av. I sommarstugan, som ligger 6 mil mer norrut än jag bor, var angreppen på kålen betydligt mindre. Jag plockade bort lika många ägg där på 1 vecka som jag gjorde på 1 dag här hemma, ungefär.
 
Vad ska jag då göra med all denna kål?
 
Jo, kåldolmar till exempel. Jag gjorde precis så som man burkar göra vanliga kåldolmar, men istället tog jag svartkål och broccoliblast. 
 
Medan maten var i ugnen fick jag tid att läsa en bra bok och dricka lite te (innan maten?!). 
 
Till kåldolmarna serverade jag vitkålsmos och egenodlad gurka. Jag måste säga att svartkåldolmar är mycket (MYCKET) godare än vitkåldolmar. Svartkålen är mycket tunnare och blir inte lika söt som vitkålen. Dessutom ser den mycket bättre ut. 
 
Jag har förresten märkt att larverna väldigt ofta faller av plantan och blir hängande i en tråd. Först trodde jag att de ofta fastnade i spndelnät, men sedan läste jag att larverna spinner en tråd och släpper sig själva mot marken då de känner sig hotade. Jag är ett hot mot dem och de är ett hot mot mig. 😏 
 
Kål, kål, kål, hej!